Fick ett mail av Rebecca (en tjej som kommer från samma by som mig o som har låst blogg), hon ville dela med sig av sin förlossningsberättelse som kanske inte riktigt blev som hon tänkt sig men absolut har ett lyckligt slut ändå…
När du kom till världen ❤
Älskade underbara barn!
(skrivet 15 november 2009)
Det är nu 8 veckor sedan jag vaknade den där måndagmorgonen av den första värken. Vi hade gått över 3 dagar och jag var förberedd på att gå över några dagar till. Klockan var tidiga 5.00 och jag blev alldeles spänd av förväntan, samtidigt som jag inte ville ta ut nåt i förskott. Hade det verkligen startat nu? Jag försökte att somna om och gjorde nog det också, i kanske 5 minuter. Men det drog ihop sig fruktansvärt i magen och gjorde ont, så som mensvärk, fast flera gånger värre. Först gick det 30 minuter mellan varje, sen 20 minuter, 15 minuter, 10 minuter… Jo, men nu kanske det faktiskt var dags, på riktigt?
Jag väntade i nästan 2 och en halv timme innan jag väckte din pappa och sa som det var: ”Jag tror att det är på gång nu”. Vi slog på ”Vakna med the voice” och låg kvar i sängen… Din pappa höll om mig och jag nöp hårt i täcket varje gång som du påminde oss om att du nog snart tyckte det var dags att komma ut. Värkarna kom tätare och tätare, men dom gjorde inte alls ont i det värsta laget. Ringde till förlossningen runt 8.00 för att förklara läget. Fick till svar att vi skulle avvakta tills värkarna blivit starkare och hade iaf 4-5 minuters mellanrum. Sagt och gjort… Jag tog ett snabbt bad och la mig sedan i sängen igen. Din pappa ordnade med sitt jobb, ringde till din farmor som skulle ta hand om hundarna, han packade ner det sista och serverade mig en hårdmacka och oboy.
11.40 satt vi i bilen på väg till Gävle, med ca: 4-5 minuter mellan varje värk. Bilresan gick jättebra och jag kunde till och med slumra till mellan värkarna. Väl framme på sjukhuset och inne på förlossningen (kl. 13:04), där det för övrigt var riktigt lugnt, fick vi komma in i ett rum där jag blev undersökt. Barnmorskan berättade att jag var öppen endast 1 cm, också fick jag ett slags bälte runt magen, som kallas CTG, som mätte värkarnas styrka och även registrerade din hjärtverksamhet.
Vi låg där inne på rummet i ungefär en timme, för att sedan få alternativen att endra åka hem igen eller gå ut och gå, äta lite mat eller sysselsätta oss med annat, det eftersom jag var öppen så lite och du inte riktigt var redo att komma ut än. Jag vägrade såklart att åka hem igen, så vi bestämde oss därför att ta en promenad ner på stan för att äta lite mat och förhoppningsvis kunna gå igång det hela. Promenaden ner på stan gick hyffsat bra, även fast vi fick stanna var 5e minut och värkarna blev starkare för varje steg. Väl nere på stan efter över en timmes promenad gick vi in på gallerian nian för att beställa mat. Värkarna kom allt tätare och blev allt starkare. Det gjorde verkligen skitont och helst av allt ville jag bara storgråta och skrika, men vi satt ju faktiskt med en massa folk omkring oss så det kändes inte som något alternativ. Någon mat fick jag inte i mig.
Promenaden tillbaks upp på sjukhuset är förmodligen den längsta och värsta promenad jag har varit med om. När vi tagit oss ut från gallerian gick det inte att hålla tårarna borta längre. Det gjorde så ont, så ont. Jag grät och din pappa höll om mig hårt vid varje värk. Man kan ju undra vad folk som gick förbi oss tänkte egentligen? Jag vet inte hur många gånger jag sa till din pappa att jag inte orkade längre, det gjorde alldeles för ont och jag ville bara att allt skulle vara över.
Som tur är har du världens bästa pappa som lyckades lugna mig vid varje värk, hans kramar och ord gav mig en otrolig styrka och tack vare hans stöd klarade vi oss igenom denna smärtsamma promenad tillbaks till sjukhuset. När vi äntligen kommit fram till det sista övergångsstället var min första tanke ”Hur ska vi ta oss över här? Det är nämligen dubbla övergångsställen med rödljus. Vi var alltså tvungen att tajma in värkarna rätt med den gröna gubben. Jag tror vi stod 2 eller 3 gröna gubbar innan det äntligen klaffade rätt och vi kunde skynda oss över. Än en gång skulle det vara intressant att veta vad folk tänkte om oss egentligen? Det gick nog iaf inte att missa att vi alldeles snart skulle föda barn.
Väl inne på förlossningen igen (kl. 16:37) var smärtan olidlig. Jag ålade mig i sängen och försökte med alla olika ställningar för att det skulle göra mindre ont, ingenting fungerade. Jag var nu öppen 4 cm och blev erbjuden att ta ett lavendelbad, (kl. 17:04) vilket jag tackade snabbt ja till. Vi fick komma in i ett urmysigt litet rum där badkaret var fyllt med hett vatten, ljus var tända och avslappnande musik spelades ur högtalarna. Badet hjälpte en aning, men det gjorde fortfarande så ont så att jag skrek högt vid varje värk. Än en gång har vi din fantastiska pappa att tacka, som fanns där för oss hela tiden. Vi hade även en helt underbar barnmorska som kom in var 15e minut för att lyssna på ditt hjärta. Hon var ett enormt stöd och fick nog både mig och din pappa att känna oss lite lugnare.
All personal på förlossningen var för övrigt fantastiska, vi var även dom enda patienterna där, vilket gjorde att vi fick väldigt mycket hjälp från alla håll och kanter. Efter badet blev värkarna ännu starkare och en stund trodde jag att jag skulle svimma av smärta. Dom började därför att förbereda EDA, som är ett slags smärtstillande som man får i ryggen. I väntan på läkaren fick jag lustgas, något som hjälpte oerhört mycket och just då var min allra bästa vän.¨
Kl. 19:10 fick jag äntligen EDA. Smärtan var som bortblåst och jag mådde verkligen toppenbra. Jag och din pappa låg där inne på vårat rum och kunde nu ta det lite lugnt för en stund.
Vi försökte att vila så mycket som möjligt, vi lyssnade på Karlavagnen på radion och ville nog båda två att tiden skulle gå så att vi skulle få ha dig i våran famn snart. Jag lyckades få i mig en näringsdryck och medans bedövningen verkade som bäst kunde jag och din pappa till och med skratta lite tillsammans. Det kändes lite som att sväva på moln där ett tag
Efter det att barnmorskorna stuckit hål så att fostervattnet kunde åka ut (kl. 20:21) och jag fått värkstimulerande dropp för att få igång värkarbetet ordentligt igen har jag inget som helst tidsperspektiv överhuvudtaget, allt är bara luddigt. När värkarna började bli starka igen fick jag en fruktansvärd kramp i höger lår,
det gjorde till och med mer ont i benet än vad värkarna gjorde ett tag. Jag började att frysa fruktansvärt mycket, vilket resultrade i att jag skakade som en galning. Värkarna blev värre och jag frös mer och mer.
Kl. 01:00 visade CTG att ditt hjärta slog snabbare än vad det skulle. Dom tog även febertemp på mig som då var 36,1
Kl. 01:19 hade du fortfarande hjärtklappning och min temp hade gått upp till 38,3. Dom kallade efter en läkare.
När läkaren äntligen kommit tog han ett så kallat skallprov på dig för att mäta din syresättning. Det visade då 4,6, vilket inte var så bra eftersom det helst inte ska ligga över 4,0. Efter 30 minuter (kl. 02.50) tog läkaren ett nytt prov på dig som nu visade 5,6, det var alltså ännu sämre.
Samtidigt som dessa prover togs på dig hade jag hunnit blivit fullt öppen 10 cm och hade fruktansvärda krystvärkar, samtidigt som febern bara steg på mig. Jag var oerhört utmattad och hade nästan ingen ork kvar. Utan att varken jag eller din pappa fått nån direkt information om hur läget var med dig egenligen, fick jag till slut klartecken om att börja krysta. ÄNTLIGEN tänkte jag, snart skulle jag få ha dig i min famn, nu var det nära.
Jag krystade, skrek och klämde din pappas hand antagligen hårdare än någonsin, men ingenting hände och sen gick allting bara så snabbt. Från att ha fått klartecken om att krysta till att sedan få höra orden: ”Nä, det här kommer inte att gå. Det kommer ta för lång tid, vi måste göra kejsarsnitt”
Du var inte färdigroterad, fick syrebrist, mjölksyra och blev ”sur” i kroppen, det fanns därför inget alternativ. I denna stund förstod jag absolut ingenting och jag kände mig så otroligt värdelös. Tårarna bara rann nerför mina kinder, jag var så trött och jag var så arg. Hade jag legat här i alla dessa timmar, haft denna fruktansvärda smärta, kämpat och skrikit, också får jag inte ens avsluta det hela själv? Det var ett tungt ögonblick, men din älskade pappa tittade mig djupt in i ögonen och berättade att allt skulle gå bra, det var ju det bästa för dig och vi vill såklart alltid bara ditt bästa.
På vägen till operation fortsatte krystvärkarna och det gjorde olidligt ont. Jag hade närmare 40 graders feber och här är verkligen det mesta bara suddigt. Det var folk överallt, slangar och grejer, allt var bara kaos. Doktorn skulle ge mig ryggbedövning, samtidigt som en annan hjälpe mig genom värkarna så att jag skulle ligga så stilla som möjligt, jag skrek i syrgasmasken värre än någonsin, men klarade på nåt konstigt vis att ligga helt stilla ändå. Vid andra försöket att lägga bedövning fick dom ge upp, han kunde inte sticka rätt och det fanns helt enkeklt inte tid för fler försök. Du behövde komma ut, fort, så jag fick sövas. Tanken på att jag inte skulle få vara med och se när du kom till världen gjorde ont, mina tårar rann och det sista jag minns är att någon la en mask över min mun och sa ”sov gott Rebecca, vi ordnar det här, var inte orolig”. Sen är det svart
Tisdagen 15 september 2009
kl. 03:49 är du, våran underbara pojke, född.
Du vägde 3610 gram och var 53 cm lång.
Du andades inte när du kom ut, så dom duktiga doktorerna fick hjälpa dig att börja andas.
Du fick läggas in på barnavdelningen (107A) under observation eftersom det fanns infektionsrisk då du hade bajsat i fostervattnet och dessutom höll du inte temperaturen och behövde ligga på värmedyna för att bli varm. Din underbara pappa fanns vid din sida och tog hand om dig medans jag sov. Han gjorde ett fantastiskt jobb med allt under hela det här dygnet och tog hand om både dig och mig på absolut bästa sätt!
Några timmar, som just då kändes som dagar för mig, efter din födelse, kl. 08.40, fick jag äntligen se och hålla om dig för allra första gången. Du var och är det absolut vackraste jag och din pappa har sett, helt perfekt och en riktig liten kämpe till kille.
Jag höll om dig hårt och kände en kärlek som jag inte trodde fanns!
Äntligen var väntan över… äntligen hade du kommit till oss!
Ulf Sam Aspenfelt
Vi älskar dig mer än ord kan förklara
Det är nu livet börjar!
/din mamma
Forsätt gärna att maila mig Era förlossningsberättelser (elinteg@hotmail.com) så kan jag publicera dom i bloggen. Vet att det är många gravida som läser mig blogg o är lika intresserad av att läsa om andras förlossningar som jag…