Efter att ha haft oregelbundna värkar hela dagen den 29 juni så började jag ge upp hoppet om att få åka in på ett tag. Började titta på ”Thelma och Louice” på tvn och känner att värkarna blir mer och mer regelbundna. Börjar klocka dom och ser att dom kommer med 10 minuters mellanrum och håller i sig en halv minut. När jag sen ska gå på toaletten märker jag att jag blöder lite vilket jag vet att man kan göra sig i öppningsstadiet. Ringer till förlossningen kl 23.oo och dom tycker att det är självklart att vi ska komma in när vi hade så långt (17 mil) väg in.
Ringer till farfar som kommer direkt för att sova över hos oss och vara barnvakt. Hela vägen till förlossningen hade jag värkar som kom med 7-10 minuters mellanrum. Dom håller fortfarande bara i sig i en halv minut. Andas lugnt genom värkarna och känner att jag har kontroll på läget.
Kommer in på förlossningen 01.30 och får reda på att jag är öppen 4 cm. Något som jag inte trodde då allt kändes så ”enkelt”. Fick alvedon så jag skulle få sova lite och få lite krafter inför det som väntade. Nu kunde jag inte sova utan värkarna fortsatte, men fortfarande gick det lätt att andas genom dom. Runt fem på morgonen testade jag att bada, men kände snabbt att det inte var något för mig.
Sambon hämtar in lite frukost (som jag också lyckas äta mellan värkar) runt 06.20 och bm kommer in och kopplar CTG-kurva. Kl 07.10 kommer ”min” bm (som heter Agnetha) in som har börjat sitt arbetspass och jag är nu öppen 6 cm. Jag har nu också 3-4 minuter mellan värkarna. Hon berömmer mig för att jag är så lugn och att jag andas på så bra under värkarna.
Är jätte trött men som tur var lyckas jag vila mellan värkarna. Känner mig otroligt lugn och har lätt att slappna av och tänker på andningen varje gång jag känner att nästa värk kommer. Ligger i sängen med min nyfunna kamrat lustgasen. Tack vare den så lyckas jag vara lugn under värkarna och kunna vila direkt efter (andades några andetag extra i den efter att värken gått över).
Eftersom det är många inne på förlossningen man hör att det larmas överallt och personalen har nästan ingen tid för mig. Något som jag tyckte var skönt då jag har svårt för att visa smärta för andra. Att bara ha sambon med mig där inne känns tryggt (minns med lille E låg bara jag inne och personalen kom in ofta). Undersköterskan som kom in lite nu och då för att kolla Tores hjärtljud sa att hon var säker på att jag skulle ha bebis innan klockan 15 då hon slutade sitt pass. Kändes skönt att en person sa en tid, och att jag skulle ha bebis innan dagen var slut kändes underbart (nu kom Tore tidigare än så som tur var)…
Klockan 11.09 tar dom hål på fosterhinnan och vattnet går (jag är då öppen 9 cm). Klockan 11.56 får jag krystvärkar, men lill Tore envisas fortfarande att ligga långt upp. Mina krystvärkar var svaga och även om jag tar i så håller dom inte i sig så länge. Vilket resulterar i att Tores hjärtljud går ner. Snabbt hämtar dom värkstimulerande dropp som ska sättas in (antar att jag var alldeles för slut för att riktigt ”orka” föda barn då jag var vaken hela natten) men det han aldrig sättas in för en liten Tore hann komma ut före (klockan 12.28)…med navelsträngen två varv, rätt hårt runt halsen höll han på att skrämma slag på mig, var så skönt när man hörde det underbara lilla bebisskriket efter något som kändes som en evighet (1 minut enligt förlossningsjournalen den absolut längsta minuten i mitt liv)…
Får upp han på bröstet och ser direkt att han är lik sin bror (och absolut sambon) och han var helt perfekt ♥ Sambon klipper navelsträngen och jag blir undersökt (inga stygn denna gång som tur var). Kliver upp ganska strax efter, går på toaletten och känner mig otroligt pigg. Vi får ligga kvar i förlossningsrummet några timmar och mysa med våran nya lille Tore innan Agnetha kommer tillbaka, väger och mäter Tore och vi får fara in på BB-avdelningen. Dagen efter får hela lilla familjen fara hem…
Bland dom första bilderna på lill Tore. På huvudet har han ett par byxor, och han liknade en lite söt kanin
Dom första kläderna, en äkta liten ”polarn” kille direkt från start, hihi
Myser i sin lilla vagn första kvällen…så liten och bara några timmar gammal.
Tavlan som visar hur många som fötts i ö-vik 2010. På ”lill Tores” dag var det också en liten tjej som fick heta Eila som föddes. Tyvärr fick vi aldrig träffa henne då hon fick fara direkt till en annan avdelning eftersom hon också fötts med navelsträngen runt halsen…men för henne var navelsträngen alldeles för kort så dom fick klippa av den när bara hennes huvud var ute. Men hon mådde trots allt ganska bra berättade hennes mamma…
Skillnaden på denna förlossning mot när jag fick lille E var att jag var så otroligt lugn denna gång (även om jag inte var stressad eller nervös med lille E heller). Man visste vad som skulle hända och vad man skulle göra. Även efteråt var stor skillnad då jag med lille E blev sydd flera stygn (blev lite klippt) och hade jätte besvär med dom sedan. Denna gång kunde jag gå på promenader redan dagen efter och kände mig mycket piggare än på länge…